Mår skit, typiskt att det ska bli såhär just den här dagen?

Jag borde vara glad nu,åh , jag blir så arg på mig själv.

Dumma dumma depression, varför vill du slå till på den lyckligaste dagen i min bästa väns liv?

Men det man inte vet lider man inte av.

Så det spelar väll inte så stor roll ändå.

Allt börjar bli som förut igen & det gör mig så jävla rädd, jag vill inte att det ska bli så!

Jag känner mig så himla ensam, det är jag, jag & Hampus mot världen.

Hampus, världens finaste lilla kille, det går inte & beskriva hur mycket jag älskar honom.

Jag har väntat hela livet på att han ska komma, & i år gjorde han det, men med förvarning, jag blev chockad, men jag visste att det skulle hända, jag visste det eftersom att älskling sa det, jag visste det eftersom att jag drömde om Hampus innan, min fina kille.

Han ser precis ut som i min dröm, jag visste hur han skulle se ut, så när jag fick se han för första gången på riktigt blev det ingen överraskning, Det var Hampus, min ängel, min son.

Jag måste vara stark för hans skull, han behöver mig.

Jag kan klara av det här, jag behöver bara titta på Hampus så vet jag att jag klarar allt.

Jag älskar när han ler när han får syn på mig, då vet jag att han känner igen mig, ovillkorlig kärlek.

Nu måste jag försöka sova igen & hoppas på bättre tider, jag hatar det här. Snälla natten, ta slut.